Jag såg Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna ikväll, och en monolog i den grep verkligen tag i mig. Den handlar om Jesu lidande och jag citerar den i sin helhet (källan är http://www.ingmarbergman.se/page.asp?guid=F63CFBF4-6F22-4B54-89AE-7A31286DC691)
Jag tyckte jag såg ett mycket större lidande bakom det där kroppsliga. Jag kanske har fått fel för mig, men tänk på Getsemane, pastorn. Alla lärjungarna somnade, de hade inte begripit nånting. Inte nattvarden, inte nånting. Och så när rättstjänarna kom så sprang de. Och så Petrus, som förnekade. I tre år hade Kristus talat med dessa lärjungar. De hade levt dagligen tillsammans. De hade helt enkelt inte fattat vad han menade. De övergav honom, allihop. Han blev lämnad ensam. Pastorn, det måste ha varit ett lidande. Att förstå att ingen förstår. Att bli övergiven när man verkligen behöver nån att lita på. Ett förfärligt lidande. Ja, men det var ändå inte det värsta. När Kristus blev uppspikad på korset och hängde där i sina plågor så skrek han: ”Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Han skrek allt vad han orkade. Han trodde att hans fader i himmelen hade övergett honom. Han trodde att allt vad han hade predikat var lögn. Kristus drabbades av ett stort tvivel minuterna innan han dog. Det måste ha varit hans mest fasansfulla lidande. Jag menar Guds tystnad.
Jag har aldrig tänkt på Jesu lidande på det viset, men nu när det sägs så känns det så uppenbart. Oavsett om man tror på Gud eller inte så är den största smärtan inte att bli plågad fysiskt, utan att inse att ens ansträngningar inte har lett någonvart. Att allt man har gjort är förgäves, och att det man brunnit för att få folk att lära sig eller tycka i slutändan inte spelar någon roll. Nattvardsgästerna är en väldigt bra film, den rekommenderas starkt. Tror den passar extra bra om man lider och känner tvivel kring meningen med livet.
