Inte mycket nytt att säga egentligen, dagarna flyter på som ett långsamt töcken där varje dag är den andra lik. Snälla kunder blandas med idiotiska kunder på lidl, alltmedan jag sakta når allt fler positioner i kassan.. (42/minut idag!) När jag kommer hem är jag så trött att jag bara däckar i soffan och jag längtar tills skolan börjar så jag får sova ut. Lidl har lärt mig mycket om min människosyn, och jag bedömer nu mer inte människor utifrån ursprung utan utifrån person. Det finns lika många puckade svenskar som invandrare, och även om det tveklöst är så att invandrare är överrepresenterade i brotts- och våldtäktsstatistiken så är det ändå ett fåtals dumheter som går ut över ett flertal. Majoriteten av alla invandrare är hårt arbetande vanliga människor som på grund av ett fåtals förbrytelser dagligen får kämpa hårdare än ”vanliga” svenskar på grund av rasism och ogrundade fördomar. Den lärdomen är jag väldigt glad över att ha fått.
Igår sa min far att jag inte ska köpa en ny bil av ”någon invandrare i alla fall!” och min bror sa idag att ”man ska inte köpa bil av invandrare eftersom invandrare inte kan köra bil”. Nästa gång jag hör en sådan intelligent kommentar ska jag berätta om vice butikschefen på jobbet. Han är en väldigt trevlig kille i 30-årsåldern med egen välskött bil och familj. Han är väldigt noggrann på jobbet och jobbar samtidigt snabbt. Kort sagt en toppenperson. Dock tycker far och bror illa om honom eftersom han heter Nassir, bor i Vårby, talar svenska med brytning och kom till Sverige för 3 år sedan. Utifrån det som beskrivs i sista meningen kan de bedöma honom som person och till och med avgöra hur bra han kör bil. Det är helt sjukt…
Det har visat sig att min lilla bil har ett mindre motorbekymmer som gör att motorn kommer behöva bytas ut om ett litet tag, varför jag ska kränga iväg den så fort som möjligt innan det uppkommer några symptom som kan avskräcka potentiella köpare.
Idag var det överraskande fint väder, så därför valde jag att cykla till gymmet, där jag tränade lite innan det var dags att cykla vidare till jobbet, efter en kort lunch-hamburgar-paus. Sen var det jobb mellan halv två och halv nio som gällde, utan paus. När jag till slut fick cykla hem var jag helt slut och galen av hunger så jag hade inte mycket annat i huvudet än att få komma hem så fort som möjligt. När jag är nästan hemma upptäcker jag dock att det sitter en anka mitt på vägen, strax framför cykeln. Jag cyklar förbi den så nära att den mycket väl hade kunnat springa in i cykeln ifall den hade känt för det. Eftersom ankan var så dum var jag tvungen att stanna och titta på den, där den låg en bit in i körbanan utan att bry sig om någonting alls. Då grep mitt samvete in och jag tänkte att det var dags att göra en god gärning, så jag sprang fram emot ankan och skrek ”DUMMA ANKA!”. Halvflygande försvann den blixtsnabbt ner i diket på andra sidan vägen och jag kunde åka hem, stolt över att ha räddat en puckad anka. Det räddar inte jorden, men är åtminstone ett steg i rätt riktning.
Nu sitter jag och lyssnar på rock-klassiker och gör så lite som möjligt. Ganska trevligt…
glöm inte att de brinner bra